Love will tear us apart

Jag har precis upptäckt en skatt, - Joy Division. Det är egentligen ett gammalt popband vars existens jag länge vetat om men inte riktigt har vågat ge mig in på. Det är längesedan jag har känt mig så uppspelt över musik. Men det här känns så självklart, så rätt. Kroppen rör sig av sig själv, fötterna dansar i takt i små spontana ryckningar. Min kreativa sida vaknar till liv och tankarna stormar runt. 

Jag älskar när man blir så påverkad och rörd av något kreativt. Det kan vara musik, en bok, en film eller ett dansuppträdande. Känslan av igenkännande, gåshuden på armarna och att man vet precis vad det handlar om, adrenalinkicken som får hjärtat att slå fort som satan, och att man ibland nästan inte kan andas för att man blir så uppspelt.

Men det är så skönt att kasta sig in i det, att tacksamt svepas iväg till den verklighetsflykt som tonerna för med sig, stänga ute allt och bara leva i musiken en låt eller två. Det är en fantastisk känsla. Ett slags rus. 

Jag kommer ihåg när jag och My såg Fight Club för första gången. Vi var mållösa, vi stammade fram ord till varandra, vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Det var så äkta, så rått och man kunde nästan känna blodlukten i luften. Vi var så otroligt fascinerade över att det ens var möjligt att göra en sådan film, att det går att bli så påverkad. Mäktigt. 

Jag har en ganska stark förmåga att leva mig in i saker som ni kanske märkt. Ofta drömmer jag att jag är med i filmer eller tv-serier som jag sett eller läst. Jag är bästis med huvudpersonerna  och gör massa saker med dom, sen när jag vaknar och inser att det bara var en dröm blir jag väldigt besviken. Fast så besviken blir jag kanske inte, jag har faktiskt ett väldigt bra liv och en tillvaro jag känner mig nöjd och lycklig i. Men det hade ju vart ganska coolt att hänga med Brooke och Peyton från one tree hill och uppleva allt drama på riktigt.. 

Hursomhelst så är dem här kickarna livsnödvändiga för mig. Det känns alltid som en låga som flammar till och får nytt liv. Härligt är det och jag längtar tills nästa kommer. Tills dess ska jag dansa mig svettig till Joy Division - Love will tear us apart...

Trip down memory lane.. studenten!

Mösspåtagning! Brun och vältränad på den gamla goda tiden..

Studenten! Älskar den här bilden på Mirre, gorgeous!

Haha, jag är skitfull och viskar nåt till Kim som tycker att jag är ganska knäpp. Kolla in tanten i rosa, hon verkar tro att jag besudlar det stackars barnet.

Åhh, här är det prom-day! Jag står och diskuterar min frisyr med stylisten, gudinnan och bästa vännen Erika.
Yes, såhär såg jag ut på balen. Inte så pjåkigt va? Jag bara sitter och ler och skrattar när man kommer ihåg alla minnena och roliga stunder runt studenten. Det var verkligen time of my life!

Emo goes sunshine!

Nu är jag lycklig igen!

Foten börjar bli bättre, fast jag måste erkänna att det blev en traumatisk skräckupplevelse att ta av bandaget. Foten är gul och blå med 4 feta ärr med cirka 20 stygn lite här och där och en stor klump på insidan av foten som är uppsvälld och prydd med ärr och sprängande sårkanter. Höll på att spy fler gånger men jag överlevde..YUCK!!! 

Jag har bokat klipptid också! På långfredagen ska jag stylas och bli vacker på Nikita-salongen på kupolen. Jag hade tur, jag fick både tag i exakt den tiden jag ville + att det är en elevtid = billigt! Jippie!

Igår var emilia här en sväng. Vi lagade mat och såg på the cat returns, herregud så söt den var. Blev alldeles kär. 

Idag har jag sett en film som heter Rachel's getting married, med Anne Hathaway (hur fan stavas det?) Den var otroligt bra. Sorglig, gripande och speciell. Att det även handlade om en Junkie gjorde det hela till en perfekt Tammyfilm! Skitbra skådespelare också, se den! 

Vad gör jag annars?

Sitter och pratar med mig själv, sjunger till Cardigans, har OTH s3 maraton, äter mariekex, pratar i telefon, får geni-idéer över allt och inget, pratar med kryckorna, och framför allt: Blir frisk!!! 

Tror faktiskt jag lyckas med det sistnämnda ganska bra, foten blir gladare och starkare för var dag.  Idag har jag fått lön också, längtar till sthlm i påsk där det blir shopping med fredrik big time! 

Imorgon kommer Malin och på Lördag kommer min baby hem!!! Weee :) 

wake up alone

klockan är snart två och det känns som att jag har vart vaken i 7 timmar när det i själva verket är 3h. 

Går och lägger mig ensam, vaknar ensam, äter ensam, ser på tv ensam. ensam ensam ensam. jag HATAR att vara ensam. Det är bara så jävla tråkigt. 

Fick ett infall att jag skulle åka hem till Falun i några dagar, men det var visst ingen bra idé. Det skulle iofös bli lite krångligt. 

Jag vill bara att det ska bli lördag. Då kan jag börja jobba igen och Fredrik kommer hem. Det hade inte varit så farligt att vara själv en vecka om allt var som vanligt med kroppen, och inte handikappad som jag faktiskt är just nu. Då hade jag kunnat göra saker, åkt och träffat kompisar, tränat, gått på bio eller vad som helst för att få tiden till att gå. 

Igår var jag iaf med Henny en tur till skolan hon jobbar på och lekte lite med barnen, det var skitkul. Vi satt och målade teckningar och alla ville ha en varsin av mig. Efter det kom Harald och hämtade oss och vi åkte till dom och åt middag. Jag har världens bästa svigerföräldrar. 

Senare på kvällen kom Emilia hit, vi såg på arrested development och chillade mest. Mycket mysigt. 

Funderar på att hoppa ut i solen på en liten promenad idag, kan vara skönt med lite träning, sol och frisk luft. 

later. 

I'm still here!

Yes, då är skrivarlusten tillbaka. 

Förra veckan var jag i sthlm på Farmors begravning. Det var en väldigt märklig upplevelse. Så mycket olika känslor som for omkring, stor sorg och massa fina minnen, skratt och gråt på samma gång. Jag tror inte att jag förstod vad som hadde hänt förän jag kom in i kyrkan och såg alla vackra blommor och bilden på farmor som stod placerad på graven. Bilden var så härlig, hon hade på sig den vita mössan hon fick i julklapp av mig för några år sen. Jag hade köpt en liknande när vi var i London, och hon tyckte den var så fin att jag köpte en till henne. 

Ceremonien var väldigt fin och det kändes skönt att få ta farväl. 

Efteråt skulle alla till ett värdhus och samlas och fika. Jag och My stannade kvar ett tag för att ta lite bilder och sånt, medans de andra gick i förväg. När vi sedan skulle gå, lyckades vi självklart att gå vilse på den enorma kyrkogården! Alla hade såklart stängt av sina mobiler så att det var omöjligt att få kontakt med någon vuxen för guidning. Jag och My snurrade vilset runt i cirklar och kom bara tillbaka på samma ställe. Men då kom vår räddning! Vi såg en liten bil komma körandes (såg precis ut som en liten golfbil) och vi ställde oss mitt i vägen framför den och vinkade för att den skulle stanna. 

I den lilla bilen satt två utländska killar som såg ut att jobba som vaktmästare eller något liknande.  Vi förklarar desperat att vi är vilse och frågar om dom kan hjälpa oss med att hitta dit vi ska. Det hela slutar med att de ringer sin chef för vägbeskrivning, jag och My klämmer in oss i den lilla bilen (jag i hennes knä) och så får vi skjuts i typ 20km/h genom kyrkogården fram till vårt mål.  Jag och My ligger och vrider oss av skratt i den lilla bilen det här var nog det mest festliga vi någonsin vart med om. Hela situationen var ganska sjuk egentligen. Tänk att du i ena stunden är på begravning och det känns som att ditt hjärta ska krossas, för att sedan få skjuts av två otroligt hjälpsamma snälla killar i en liten bil där du skrattar så att du knappt får luft. 

Men det var en rolig liten händelse som jag kommer skratta åt många gånger i framtiden, och en liten sak som gjorde dagen lite lättare att komma igenom. 

När vi väl var framme berättade vi om vår knasiga historia som alla tyckte var charmig och väldigt typisk "oss". Jag och My, vi kan vi.

Och nu en vecka senare har jag precis opererat foten, väldigt hastigt och lustigt. Fick ett telefonsamtal om att någon hade avbokat sin tid, så jag fick ta den istället. Så nu är jag sjukskriven och sitter med foten i högläge och ser på tv. 

Känns som att jag inte gör annat än tillbringar min tid på sjukhus med undersökningar och operationer. Förhoppningsvis är jag klar med det nu! 

Nej nu ska jag hoppa iväg på mina kryckor och se lite på tv.

ciao.